Ruffas sida

Rapport från brukslägret i Fegen år 2000

  Så var det då dags. Väskor packas och man försöker strukturera upp tillvaron någorlunda inför det stundande brukslägret vid Fegen i Hallands inland. Hundmat, leksaker och framför allt: Mamma Scans köttbullar. Kilovis. Ett barn fick vara hos mormor, ett ville följa med. Till myggen.

 Äntligen var vi på väg. Vi skulle övernatta hos Gun (min uppfödare) i Burseryd, nära Fegen, eftersom det var fullt på vandrarhemmet där lägret skulle vara. Jättesnällt av Gun, vi fick ett eget litet hus som var väldigt mysigt. Redan på onsdagskvällen skulle vi samlas och bekanta oss lite med varandra. God mat serverades, och stämningen var mycket förväntansfull inför morgondagens övningar. Torsdagsmorgon efter frukost gav vi oss ut i skogen för att prova på rapport. Patrik (vår instruktör) drog en kort beskrivning av vad vi förväntades göra.

 Det lät ju jättelätt, en förlängd budföring, trodde jag i min enfald. Nu var det så att på halva sträckan skulle Patrik stå (bara stå där) som en liten!!! störning. Fråga mig inte varför. Nu var det min tur. En stor grupp vänliga människor med händerna fulla av köttbullar och andra godsaker skulle förmå mig, en matteälskande briard att återvända till dom, när hon skickade tillbaka mig. Jag knallade iväg med matte, ivrigt påhejad av hela gänget, viftandes med allsköns godsaker.. Tyckte väl redan då att det kanske var väääl mycket. När vi gått c:a 100m och vägen hade svängt en aning (Jag såg alltså inte mottagargruppen med min lillmatte inberäknad) var det dags. MARRRSCH!

Jag drog iväg som en avlöning en lördagskväll mot – Patrik! En perfekt budföring… Vaddå grupp? Vad gör då han här? Mitt på sträckan…

Patrik fick flytta på sig och då gick det bättre. Självklart ska man INTE ha störningar när man är in ett nytt moment. Men det är ju inte jag som är instruktör, så dumt nog ifrågasätter matte inte vissa saker, fast hon kanske borde ibland. Fredagsmorgon, dags igen. Regnet stod som spön i backen, men sådana petitesser hindrar ju inte bruksfolk med bra regnkläder. Det finns ett talesätt: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Vilket vissa av människorna skulle erfara under dagen. Rapportsträckan denna dag gick över en väldigt brant kulle, men den var inte längre än c:a 150m. Detta skulle vi klara lätt…

Visst, somliga klarade det med glans, men inte alla. Detta var ju svårare än man kunde tro. Vi tyckte det var lite äckligt att springa ifrån matte/husse. Jag var helt övertygad om att det var hopp och lek och tog en lugn liten kisspromenad. Vaddå marrrsch? Jag ser ju ingen mottagare.

Det var då det här med dåliga kläder började göra sig påmint. Inför den stundande svenska sommaren hade matte införskaffat ett nytt regnställ!!!!!!!! Som denna dag visade sig vara lika effektivt som ett melittafilter. Hon blev blöt inpå bara skinnet, frös så hon hoppade och att alla mina köttbullar var så gott som slut när det var min tur att springa gjorde inte humöret bättre. Men jag sprang i alla fall….När matte följt mig c:a 90% av sträckan….Det var då dom började fundera på kloning……..

 Lördagsmorgon, inte fullt så entusiastisk som i början av lägret, började matte inse att hennes hund nog aldrig blir någon rapporthund. Om det inte går att klona henne, förståss. Vi skulle köra appell-lydnad hela förmiddagen som ett break. Det blev min smala lycka. Ett misslyckande till i skogen och vi hade nog åkt hem. Jag skötte mig riktig bra på lydnaden (linförigheten undantagen) så efter det kändes det riktigt bra igen.

På eftermiddagen var det dags igen: Rapport i skogen……På med tjänstetecknet, boade (man gör en station ”A” där hunden ska känna sig hemma) och satte oss att vänta på vår tur. Idag skulle det minsann bli på ”mitt sätt”.

När det var min tur plockade vi bort hela gruppen, Patrik undantagen och matte gjorde som vi brukar på budföring: En klapp på bröstet på mottagaren och ett tydligt MARRSCH. Går det inte nu, så är det kört, tänkte hon stilla. Vi småsprang runt kröken och så kom det spännande ögonblicket…………MARRRSCH! Och jag sprang, jösses vad jag sprang. Till mottagaren, helt perfekt. Gissa vem som var lycklig! Om vi hade slutat där, hade det nog varit rätt bra, men en förlängning hade ju alla andra hundar klarat, så det skulle ju matte och jag också prova. Så hon tog med mig igen, skickade iväg mig och medan jag sprang till mottagaren förflyttade matte sig c:a 30m ifrån stället varifrån jag skickades. Även detta gick bra, så borde dom inte vara nöjda då? Nää, inte riktigt..

 Nästa skick skulle ske lite längre ifrån, men dom hade ingen komradio så matte skulle ropa MARRSCH så högt  att mottagaren hörde när jag sprang. Det var bara det att när hon skrek kommandot så vände jag mig mot henne och undrade vad som var fel….Matte skriker, det är nog bäst att jag stannar hos henne…Och så kanske hon är borta när jag kommer tillbaka…Nä, dom kan ha sina köttbullar där borta, jag stannar här. Punkt slut.

 Sista dagen kom, och vi skulle se hur mycket vi hårbollar lyckats lära oss. Ut på en jättefin stig, och så var det dags. Denna dag med lite större grupp, dvs. 4 personer med köttbullar och korv. Ut på sträckan, skicka! Om någon satt hastighetsrekord i att förse sig med godis från fyra olika personer och sedan vända tillbaka till matte innan någon överhuvudtaget fattat vad som hände, så är det jag! Matglad är jag, men matte är bäst.( Tankarna på kloning finns hos matte hela tiden, tro inget annat)

 Ska man försöka sammanfatta det hela, så är det nog så att alla hundar kanske inte lärde sig såå mycket, men vi vet ju hur vi ska gå vidare (kanske inte riktigt alla fortsätter med rapport) och det var jättekul att lära känna och umgås med andra briarder och deras ägare under några dagar. Matte får kanske lite mer förståelse för mitt beteende när man jämför lite med andra av samma ras, vilket ju är lite svårt på hemmaplan……..Det vimlar inte direkt av briarder på Ronneby Brukshundklubb.

  Isfolket's Oni Online

Tillbaka till Oni Berättar