Ruffas sida

På Spåret i Fegen eller “Att Vada eller Inte Vada, Det är Frågan”…

 Så var det då dags igen, det årliga brukslägret i Fegen i Briardklubbens regi. I år hade matte (Eva Gröndahl) bestämt att spår skulle det bli, för det är jag så bra på, tycker hon. Lite nya uppslag kan säkert inte skada, så hon kan göra det ännu roligare för oss i spåret… Det var totalt ett 30-tal briarder anmälda, till både sök, rapport och spår. Mina systrar Smilla och Orca var också där, det var jätteskojigt att träffa dom igen.

Precis som tidigare år var det jätteduktiga instruktörer, och på begäran skulle Louise Pedersen från Göteborg-Mölndals Bk ha hand om vårt spårgäng. Vi hamnade i samma grupp som Eva Thorstensson som ska tävla i spår i SM, och det var ju extra kul tyckte matte. Dessutom var hennes hund Jaffa Jet jättesöt, om än lite svårflirtad. Hon tyckte kanske att jag var väl påflugen i mina frierier….

Första dagen skulle vi lägga egna spår, så att ”Lollo” kunde se hur långt vi kommit i vår träning. Så fick det bli, och matte la ett 600 m långt tråkspår åt mig. Med 6 små träapporter och en längre som slut… Jaaa, jag gick spåret, missade två apporter, fick mina köttbullar som låg under slutpinnen, men jag höll mig inte riktigt i spårkärnan, för jag tyckte att jag hittar ju spåret sen ändå. En liten utflykt gör väl inget… Men det höll inte matte med om – och inte Lollo heller. Det fick bli ett kort ”Eva Thorstensson-spår”, dvs. tätt med små snitslar, bara få apporter, och med fokus på att hålla sig i kärnan. Sele på, men koppel i stället för lina, och då gick det ju inte att göra några otillåtna nöjesturer. Dessutom bytte matte ut träapporterna mot roliga leksaker, och då var det ju extra kul att stanna kvar i spåret för tänk om man skulle missa något… Men styra mig i spåret skulle hon aldrig komma på tanken att göra. Hon står bara stilla om jag avviker. Inga bestraffningar heller. Inte i spåret. Det ska vara roligt att jobba självständigt, det får inte bli något tvång, för då har hon ju tagit bort glädjen. Och utan spårglädje – inget spår. Enkelt. Det är ju i trots allt jag som har spårnäsan, inte hon… Det var kul, och det gick jättebra, om än väldigt sakta. Han kan bli en IPO-hund kanske, skojade Lollo.

Sen skulle mattarna äta lunch på vandrarhemmet, dom fick väldigt god mat där, sa dom. Faktum är att dom knappt kunde röra sig efter dom hade ätit, så mycket proppade dom i sej. Fast vi fick väldigt mycket godsaker vi också, min matte hade köpt två kilo Mamma Scans köttbullar, för vi skulle ju träna i fyra dagar. Nu hör det till saken att Fegens vandrarhem ligger vid den vackra sjön Fegen, och nästan alla hundarna älskade att bada. Utom jag. Matte tyckte att det nog skulle vara skönt för mig att ta ett dopp för att svalka mig, men jag vågade inte. Hon kastade pinnar och stänkte vatten, för det tycker jag om hemma i vattenspridaren, men inte ens när dom allra snyggaste tjejerna som Hedda och Lakrits badade, vågade jag hoppa i vattnet.

Jag gick ut tills vattnet nådde magen, och så skällde jag så det hördes i halva Halland. Men matte bara skrattade och tyckte att jag var fjantig, och bada själv tänkte hon inte göra. Vad orättvis hon är, tänkte jag. Har hon glömt att jag trillade i en +4-gradig sjö när jag bara var sju månader, och var tvungen att simma 50 m innan jag kunde ta mig upp? Då skrattade hon minsann inte, nää, då var hon allt på väg i…

På eftermiddagen blev det lite uppletandeträning också, förutom spåren, och det var lite förvirrande, tyckte jag. Det berodde nog på att jag var sista hund ut, och lilla Tequila hade vallat av hela fältet istället för den korridor som fanns där från början. Men man har mycket spring i benen när man är väldigt ung och det är underbart roligt att se en sådan glädje i allt vi gör, säger matte. Vi har kolossalt mycket kvar att göra i den träningen, men det är ju så kul, så det blir nog inga problem, trodde Lollo. Lydnadsträning stod också på programmet, och då skulle var och en komma med förslag på moment som dom ville ha hjälp med.  Det visade sig att det största dilemmat var KNOTTEN. Det var fruktansvärt, dom kom i miljontal, och mattarna försökte till slut slå ihjäl dom med myggstiften, när inget annat hjälpte. Men lite lydnad hann vi med, och alla var nog rätt belåtna tror jag. Tiden bara rann iväg och man var helt slut efter alla aktiviteter.

Nästa dag skulle våra mattar lägga spår åt varandra, det var väldigt blandade nivåer på deras färdigheter, och det var jättebra! Man behöver ”backa tillbaka bandet” lite grann ibland, för att komma ifatt sig själv. Jag tycker att matte har tagit alldeles för mycket för givet i min spårträning, och genom att jobba tillsammans med både elitförare och nybörjare så ”öppnar hon dörrarna” för massor av nya intryck. Samtidigt så blir det ju en nyttig repetition av vad hon lärde sig av Roland Sjösten på spårkursen för några år sedan.  Lollo var oerhört engagerad och duktig, och hon tog god tid på sig för att diskutera efter varje spår. Hon gick med i varenda spår, alla dagarna! Matte var som en svamp, och fullständigt sög in allt vad som sades för att vi skulle kunna tillämpa allt nytt hemma sen. Spåret som jag fick hade Jaffas matte gått. Det var ett jättekul spår, med en hel del vinklar, och så hade hon busat med apporterna. Hon hade grävt ner min kamptrasa, knutit fast en pinne i ett snöre, och så fanns det en och annan vanlig träapport som jag tog av ren förtjusning. Oj, vad kul det här var! Jag avvek inte en enda gång ifrån spåret, för här ville man ju inte bomma något. Matte var jättenöjd med min insats, och fick nog en tankeställare, tror jag. Ska jag vara ärlig, så har hon inte varit så upplyftande i vår träning den senaste tiden, så det här var en mycket bra ide’ tycker jag. Men vad trött man var på kvällen. Jag orkade inte ens bråka med dom stora hanarna, fast vi delade rum med en av dom. En halvbror till mig faktiskt, Hobbe (Isfolket’s Nemo Kiri’son). Löptiken som skulle bo hos oss fick byta rum, och det var nog bäst det, annars vet man inte hur det hade gått… Det hade det förmodligen… (hoppsan, får man skriva sånt?)

Följande morgon hade Lollo fått besök. Det var en kille som arbetade med tjänstehundsträning, Stefan hette han, och eftersom vi håller på med det hemma, så tyckte matte att det var ett utmärkt tillfälle att träna. Vilken lyx! En personlig tränare en hel förmiddag! Han fixade både spårupptag och ljud- och vindmarkeringar åt oss. Det var väldigt varmt den här dagen, och Stefan blev rätt svettig när vi lekte med skyddsärmen, men vad kul det var! Han tyckte att jag var jätteduktig, sa han. Jag var rätt varm, jag också, men trots att matte gick ut i vattnet upp till knäna med gummistövlar så ville jag inte bada hela mig. Så det så. Samma procedur igen, ut i vattnet, och så skällde jag så det hördes långväga omkring. Vid det här laget hade de övriga kursdeltagarna slutat undra vad i hela friden som pågick nere vid sjön varje dag.

Stefan hade även uppslag på hur man kan träna tjänstemässiga spår, t.ex. konditionsspår. Matte ville gärna pröva, och sagt och gjort, på eftermiddagen fick stackars Lollo gå ut ett 2 km långt spår, där första apporten låg efter 600 m. Det hann bli 3 timmar gammalt innan alla andra spår var klara, så det skulle bli spännande. Det var fruktansvärt varmt, och dom andra hundarna orkade inte spåra, helt enkelt. Så matte hade väl inga större förhoppningar om att vi skulle lyckas heller. Men där blev hon alldeles paff, för om det är någonting jag har, så är det uthållighet. Detta var alltså inga som helst problem för en atlet som jag (hehe), och jag tror att dom blev rätt imponerade allihop. Inte ens efter denna eftermiddag lyckades matte få mig att bada mer än fötterna, trots att jag gått ner mig i ett gyttjedike under spårupptagsövningarna. Förresten så har jag hört att gyttjebad är bra för huden. Behagligt slut somnade jag bredvid matte i sängen efter ytterligare en hel dags hårt arbete. Det kunde väl inte skada med lite hälsosam gyttja på henne heller…

Så kom den sista morgonen, det var förskräckligt vad väldigt grusigt det var i vårt rum, undrar vem av oss som hade släpat in mest skit… Vi briarder har ju en del päls att samla i, och hade vi varit mindre kunde man ha trott att vi var ekorrar, för så mycket kottar och annat skräp har nog ingen sett på ett enda ställe förut. Utom möjligen i ett ekorrbo, då.

Dagens spår skulle komma att bli det roligaste jag gjort på bra länge – ett konkurrensspår med Jaffa! Våra mattar gick ut spåren samtidigt, hette Eva båda två, och båda hade gröna gummistövlar, skojade dom. Hur skulle detta gå? Dom korsade dessutom varandras spår vid två tillfällen… 40 minuter senare var det dags att få på spårselarna. Jag sneglade på Jaffa som stod beredd 30 meter längre bort. Hoppsan, tänkte jag, Ska hon gå samtidigt? Vad händer om jag lyfter näsan här? Kanske hon tar mitt spår då. Bäst att man är superkoncentrerad. Så bra har jag nog aldrig spårat förut, tyckte matte efteråt. Det var näsan i backen och jag körde nästan huvudet i baken på Jaffa vid korsningarna, men det hade jag inte tid att fundera över då, det var MITT spår och inte ens en elithund som Jaffa Jet skulle få skuggan av en chans att hinna före mig och ta det. Jag tror att Jaffa tänkte likadant, för hon var också jättenoggrann, fast hon har ju varit med om detta förut förstås.

Det var nöjda och trötta hundar och mattar som efter ett par uppletandeövningar begav sig tillbaka till lunchen på Fegens vandrarhem. Matte och jag tog en sista promenad nere vid vattenbrynet, och jag gick min vana trogen ut och kände lite på vattnet. Så plötsligt bestämde jag mig, tog ett steg till och simmade en stor lov i det svala vattnet. Oj, vad det var härligt, och matte blev så glad för min skull. Mattes Duktiga Vovve, sa hon, då tyckte jag verkligen att jaa, det är jag det, Mattes Duktiga Vovve.

Nu får jag vila upp mej lite, men jag längtar redan till nästa läger…

   Isfolket’s  Oni  Online     

Tillbaka till Oni Berättar