Ruffas sida

Briathlon 2002 – eller Vilse i Pannkakan?

 Vet ni vad Briathlon är? Nähä, det trodde jag inte heller. Låt mig då förklara…Det är nämligen ett uthållighetsprov exklusivt för briarder med förare som pågår under 2 dagar i skogarna runt Göteborg. Det är det mest aktningsvärda man i briardkretsar kan vinna… Väldigt tufft kan jag meddela…

Egentligen så började det hela redan när Briardaktuellt 1/2002 kom i vår brevlåda. Jag fick bära in den, eftersom det är mitt arbete att hämta posten. ”Briathlon! Vi ska vara med på Briathlon i år!” utropade matte från sin soffhörna. Där sitter hon alltid när hon har fått BA, det är den enda posten som hon lusläser direkt… Så kastade hon sig över till datorn och anmälde oss direkt. Som vanligt… utan att fundera vidare över vad det innebar, att man borde kunna läsa karta, använda kompass, ha bra skor, tält och en massa andra saker. ”Det fixar vi fram tills det är dags”, sa hon när husse såg tvivlande ut. Själv var jag fortfarande ovetande om vad som skulle hända.

Hände, det gjorde allting väldigt fort, tält införskaffades, platsliggning tränades på alla möjliga konstiga ställen, jaa, i skottkärran också faktiskt, och en massa skojiga saker fick jag göra inför denna stora happening – Briathlon. Man vet ju aldrig i förväg hur momenten kommer att vara i denna roliga tävling. Så man måste träna på de mest otroliga saker. Som t.ex. korvapportering och vattenapportering. Matte sa att vi skulle provsova i tältet också, fast det blev aldrig av, vilket var synd, för annars hade hon nog funderat lite över storleken. På tältet alltså… Det blev den 3: e maj i ett nafs, och så var vi på väg mot Härrydaskogarna, där det hela skulle äga rum. Det visade sig att vi kände flera av de totalt elva ekipagen som med spänd förväntan hade laddat upp inför årets tävling. Vi hade det jättemysigt vid brasan på kvällen och alla var lite nyfikna på hur morgondagen skulle bli. Så var det dags att resa tältet. Det var då hon insåg att storleken visst har betydelse… när vi fick krypa in… och krypa baklänges ut också… Fast vi behövde inte frysa, för tätt intill varandra låg vi… hela natten, för vi hade inte plats att flytta oss. Vi sov i alla fall förvånansvärt bra.

                      När vi på morgonen krånglat oss ur tältet, var det dags för frukost och genomgång av dagens program, samt lottning av startordningen. Vi fick nummer 10. Detta innebar att ingen kom ifatt oss bakifrån. Väldigt synd, skulle det visa sig… Iväg kom vi, och matte gick och småsjöng i duggregnet. ”Det här fixar vi – du och jag Oni”, sa hon. Hmmm, vi får väl se, tänkte jag. Jag har nämligen hört henne säga alltför många gånger att ”det är tur att jag har en så bra spårhund, för jag har inget lokalsinne själv”. Detta fick vi snart i högsta grad klart för oss. Det tog ungefär en timme innan hon insåg att vi gått fel. Väldigt mycket fel, dessutom. Hon frågade några flanörer om vägen till en bestämd punkt på kartan, och av deras himlande ögon att döma, så var vi rejält vilse. Med hjälp av flera mobilsamtal till en deltagare som redan gått sträckan tog vi oss tillbaka längs stigen, sakta men säkert mot vårt första etappmål – förmiddagsfikat. Halvvägs dit ringde mattes mobiltelefon. Det var Lennart (vår enväldige domare) som undrade vart vi hade tagit vägen… Han kom och hämtade oss med bil, och något förmiddagsfika blev det inte tal om. Har man varit ute och vimsat så länge så hinner man inte fika, men 5 minuspoäng fick vi för att vi åkte bil… Vilket vi också fick göra efter platsliggandet med tantlig störning (läs Kattis som besvärlig gumma med käpp som frågade om vägen) eftersom vi var så sena. Alltså: Ytterligare 5 minuspoäng inför nästa övning som var fritt följ med bärande av sko. Liiite tugg får man väl ha när det är en sån skojig doja.  Det här med vinstchans efter två bilfärder var rätt kört i alla fall… Fast första året man deltar i Briathlon rekar man bara, säger Kattis, och det tog matte fasta på som tröst. (Kattis är förutom funktionär även en av arrangörerna av tävlingen.)

                      Det är ju inte att vinna som är huvudsaken, att kämpa väl och att vara vid gott mod är väl så viktigt. Lunchen var jättegod sa matte, och jag håller med, för jag fick smaka lite grann. Tänk att man kan göra så god mat mitt ute i skogen – det var mycket värdefullt för alla trötta Briathleter. Inför dagens tredje etapp hade matte en plan; nämligen att inte gå så fort, i hopp om att någon med bättre lokalsinne skulle hinna upp oss så att vi inte skulle gå vilse igen. Jodå, Hedwig och hennes matte Lotta hann ifatt oss, och så slog vi följe. De var fruktansvärt noggranna med att kolla kartan gemensamt, och allt såg jättebra ut. Tills Marco och med hans matte Jessica hann ikapp oss… ”Ni måste vara fel”, sa Jessica. ”Det tror vi också”, sa både Lotta och matte, och så vände vi allihop… Vi ska runda den här sjön, det var alla överens om, och sagt och gjort så lämnade vi sjön bakom oss. Det tog ett bra tag innan de upptäckte att någon hade byggt hus som inte stämde med kartan… Gamla hus… Konstigt… Såå gamla är ju inte kartorna, detta måste betyda att… NEEEEEEEEEJJJJJJJJJ! Inte igen! För tredje gången denna dag, var matte och jag ”vilse i pannkakan”. Jättemycket fel igen, fast denna gång var vi i gott sällskap. ”Vi ringer till Lennart”, sa Lotta. ”Säg inte att jag är med”, sa matte. ”Vi som var så noggranna”, sa Jessica. Sen sa de en massa som inte lämpar sig att skriva i tidningen, om ni förstår vad jag menar…

       Skriva, det fick Kattis göra när vi efter en låååång promenad (vi snackar mil här) blev hämtade på exakt samma ställe som matte och jag hade blivit upplockade tidigare under morgonen; hon fick nämligen notera ytterligare 5 minuspoäng i protokollet. Med 15 minus i häcken frågade matte Lennart om det inte var lika bra att vi åkte hem, för man blir väl diskad om man har för många av den sortens poäng. ”Nja, vi får ha ö(l)råd om det ikväll”, sa han och matte såg lite lättad ut. Vid nästa station var det eftermiddagsfika och framförgående, och vad gäller momenten, så skötte jag mig i alla fall bra. ”Tur att du är duktig i alla fall”, sa matte, ”vi kanske hamnar på rätt sida nollstrecket, trots allt”… Nu hör det till saken att Briathlon 2002 var det tuffaste någonsin, och det var ju klart att matte skulle välja att vara med just detta år. Dagens sista sträcka gick bra, och vi hittade faktiskt vägen tillsammans med Hedwig och Marco, fast inte i tid. Då gav de upp, människorna… Aldrig mer, sa de i kör. Vi är ju helt chanslösa… Det går inte att hinna i tid, nu åker vi hem! Men väl framme, hade man gjort ett tillägg på tiden med 20 minuter, och det innebar att vi hade klarat av sträckan! Alla blev väldigt nöjda, och humöret hamnade på topp igen. Innan det var dags för mat, skulle det bli inkallande i fluffigt gräs. Det var roligt, och tänk vad energi vi Briarder har, trots en hel dags vandring… Hej vad det går! Dessutom skulle den där förvirrade tanten komma fram i halvmörker på stranden och fråga om vägen igen, och då skulle vi hundar inte bry oss om henne… Men vad är en tant på stranden – mot min matte… ingenting att lägga någon vikt vid…

Äntligen var det matdags… Tacos blev det, och om lunchen hade varit delikat, så saknas ord för kvällens anrättning. Massor med grönsaker, olika chips och jättegod köttfärsröra - allt fixat av de duktiga köksansvariga. Alla var så trötta och hungriga, och efter bara en liten stund försvann alla till sina tält för välbehövlig vila. Det här med storleken hade vid det här laget helt förlorat sin betydelse – vi kröp in i tältet och somnade nästan direkt trots att matte hade en konstig känsla i tårna, de hade liksom lämnat fötterna, mumlade hon!

Nästa morgon började med hopp över hinder rakt ut mot sjön. Det var meningen att vi skulle hoppa från land och landa i vattnet. Människorna hade väldigt huvudbry huruvida vi hundar skulle sätta oss eller ställa oss i vattnet på andra sidan hindret. En detalj som visade sig vara helt onödig, för det var bara en hund som hoppade – nämligen min syrra Orca. Alla andra sprang med varierande hastighet rakt förbi hindret och ut i vattnet… Utom Hobbe, som välte det först för säkerhets skull. Det blev många muntra tillrop denna morgon, och efter frukosten var det tid för dagens vandring som skulle gå runt sjön. Delvis snitslat, för säkerhets skull… Det var ett alldeles underbart väder, och i det för dagen lugna tempot kunde människor och hundar njuta av naturen i den otroligt vackra Härrydaskogen. ”Så här vill jag att Briathlon ska vara”, sa min matte och alla andra stämde in. Första stationen innebar budföring. Det är kul tycker jag, fast lite misstänksam var jag mot Frasse som var mottagare – man måste ju lära känna folk innan man kan vara så där intim…och några köttbullar syntes inte till så jag höll avståndet med en meter ungefär…

Vandringen fortsatte, och vid ”Torpet” skulle det bli lunch. Åh, vad de åt, människorna… Dessutom fick de bakelser och kaffe! Mitt ute i skogen! Imponerande… Vi sov till och med en stund på ängen, både matte och jag - det var så härligt att bara ligga där och slappa före uppletandet. Den här gången hade den där förvirrade tanten varit ute och tappat papiljotter, en korsett och en massa annat i skogen, och vi hundar skulle hjälpa henne att hitta grejorna. Kunde ingen spärra in tanten, så vi fick lite lugn och ro? Jag hämtade en papiljott åt henne, sen tyckte jag att det kunde räcka. Matte var väl inte såå nöjd med det, men jag var faktiskt väldigt trött efter alla strapatser. Men dagen var inte slut ännu. En timmes vandring senare var vi framme där vi startade på morgonen. Där skulle de allra sista momenten utföras, innan en vinnare kunde koras – trial och linförighet. I momentet trial ska förare och hund ta sig genom oländig terräng utan att besväras av varandra, och utan att överträda den markering som hägnar in området. Detta var inte helt lätt… Det märktes att de som varit med förut hade bra koll på hur man skulle gå tillväga. De hade inte lika bråttom som vi, och det var nog en smart taktik.

Sista momentet – linförighet, utfördes snyggt och prydligt på vägen, jag bet inte matte en enda gång. Därefter korvgrillning vid stranden före prisutdelning och avslutning. Helen och min syrra Orca vann (igen) Calle och Hobbe kom tvåa, (men jag hörde Calle säga till Hobbe ”nästa år tar vi dom”) och på tredje plats kom debutanterna Jessica och Marco, jättebra jobbat allihop!  Domen var hård men rättvis… Vi kom på 10: e plats, inget att skryta med precis, men det är fantastiskt roligt att ha genomfört ett Briathlon! Det kostade matte sex tånaglar, men det var det värt säger hon. Och för övrigt så instämmer vi med Calle – nästa år så tar vi dom!

Isfolket’s  Oni  Online

Tillbaka till Oni Berättar