Ruffas sida

En jättekul sysselsättning

 Om det är något som jag varmt kan rekommendera, så är det tjänstehundsträning! Det är omväxlande och roligt för både förare och hund. När vi nu har avlagt certprov i bevakning, känner jag att äventyret bara har börjat… Man kan göra så otroligt mycket med sina färdigheter – det gäller bara att man fortsätter att jobba.

Jobbat – det har vi hittills gjort under c:a ett års tid för att allt vi lärde oss skulle vara riktigt befäst inför bevakningsprovet. I ur och skur – talesättet ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” kom väl till pass vid många (läs: flertalet) träningstillfällen. Om det inte var 15 minusgrader, så stod regnet som spön i backen, eller så var det 30 grader varmt så att alla var helt slut redan innan vi hade börjat.

Vi – Riesenschnauzern Lizzie med matte Ingela, Schäfern Bitz med husse Nore, Schäfer/Tervueren Milton med matte Sannie, Hovawarten Vega med matte Dorrit, Rottweilern Zatan med husse Anders från Mönsterås, och så jag, Briarden Oni med matte Eva - vill än en gång tacka våra instruktörer Helen Edner och Mats Lindell för all hjälp vi har fått! Utan dessa två entusiaster så vete katten hur det hade gått…

Alla skulle bli flygvapenhundar utom jag, för matte ville att jag skulle bli hemvärnshund. Därför fick hon göra en Totalförsvarsutbildning för att få bli hundförare i hemvärnet. Nu kan hon både skjuta (fast hjälmen trillade ner framför ansiktet hela tiden) och genomföra ålning medelst hasning… Tyvärr så har jag aldrig fått se henne göra varken det ena eller andra, men hon sa något om att så mycket lera trodde hon inte att det fanns någon annanstans än just på F 17: s bana där man tränar förflyttningar… Dessutom fick hon tillfälle att prova på kronans delikatesser på burk: Präriegryta.  Mest bönor... Var och en som någon gång har delat rum med någon som ätit ärtsoppa till lunch och något som liknar Chili con Carne fast med mer bönor till middag, kan kanske föreställa sig hur det låter nattetid i ett tält med 14 personer, som under två dygn har intagit liknande delikatesser… Och hur det luktar… Lakrits matte Eva Bergzén och Hedwigs matte Lotta Gustafsson var också med, men bilden har kommit bort, tyvärr.

De kämpade en hel vecka, svettades och marscherade under pustande  och stånkande. Men efteråt log hon och sa: Vad gör man inte för sin hund? Lite får man ju stå ut med… vilket inte alla tjänstehundsekipage gjorde. Vi var ungefär 10 stycken ekipage på bevakningsutbildningen från början, men ett efter ett försvann av olika anledningar, och några nya kom till. Det är ju så att allt kan ju inte passa alla…

Passade på, det gjorde vi, eller snarare bevakade, varenda stig och skogsområde, både på Hultet vid F 17 och i Björketorp i Johannishus. Vi smög, letade upp utslängda kläder (väldigt vad tomt det har blivit i mattes garderob) och andra små saker som våra mattar/hussar hade gömt här och var. Ibland gömde de sig själva också, våra mattar och hussar, och så låg de där och frös i skogen medan vi med våra allt säkrare nosar tränade på att göra riktigt fina vindmarkeringar, som föraren med lätthet skulle kunna läsa av. När vi kände vittringen av något avvikande, blev det rena rama julafton, och vi drog nästan omkull dem i vår iver att få komma ut till figuranten. (Läs: de hägrande köttbullarna eller kamptrasan.) Ljudmarkeringarna kunde vara lite knepiga i början, eftersom det nästan alltid regnade eller väsnades på annat sätt. Vi tränade ju intill ett flygfält… Men en bevakningshund ska ju lära sig att sortera bort betydelselösa ljud, och det tog inte lång tid innan vi hade kanonkoll på läget. Hur tyst figuranterna än försökte smyga sig på oss, så lyckades vi höra dem innan de kom för nära. Belöningarna för en bra ljudmarkering kunde vara allt från att få jaga Mats Lindell genom halva skogen för att sen få köttbullarna som han hade i fickan, till att få smyga ut och hämta favoritleksaken hos en annan jätterolig figurant.

Smyga, det fick figuranterna göra när vi skulle träna mörkerbevakning. Det hade regnat i två dagar, men lagom tills mörkret föll, slutade det oväntat. Detta var ett synnerligen ovanligt företeelse, det brukar nämligen vara precis tvärtom, att det börjar regna när vi ska träna. Det var en hel del mystiska ljud i skogen, och det faktum att vi satt med 10 meters mellanrum i totalmörker gjorde det hela ännu mera nervpirrande. Alla hundarna var lika skärpta, och satt som ljus med blicken rakt ut i den mörka skogen. Tänk om ”Den Lede Fi” (fienden) skulle komma tassande i natten… Då skulle han allt få se på andra bullar – det skulle vi minsann se till. Blotta åsynen av oss mycket kompetenta bevakningsekipage räckte tydligen för att skrämma bort tänkbara inkräktare, för fiendens lurpassande steg i skogen försvann lika snabbt som de hade infunnit sig. Att min matte är lite mörkrädd hör inte hit, men nog tyckte jag att hon satt väldigt nära mej under detta momentet…

Närmare varandra tycker jag förresten att vi har kommit, mycket tror jag beror på denna form av träning. Matte har blivit riktigt bra på att ”läsa mig” och det har vi nytta av i andra situationer också. Vi litar på varandra, matte och jag. Hon vet att jag kan tala om när det finns faror i skogen, och jag känner att jag har hennes fulla stöd vad det än må gälla. Vårt nästa mål är att bli så bra att vi kan ställa upp i ”Är Beredskapen God, ÄBG”, där hela gruppen tillsammans löser uppgifterna, det blir en utmaning! Som jag sa inledningsvis – äventyret har bara börjat!

Oni

Tillbaka till Oni Berättar