|
Det kom en valp… I fyra år hade jag min matte alldeles för mig själv. Det var jättebra, hon la spår bara åt mig, vi provade på vallning, sök, rapport och allt man kan tänka sig. Vi utbildade oss till och med till bevakningsekipage i hemvärnet tillsammans. Visserligen tränade vi även förut i sällskap med andra hundar, men det var ändå HON OCH JAG. På klubben kallar dom henne ”EvaBriard” har jag hört… Nu har det blivit ändring – i november 2002 kom hon hemdragandes med en valp. En jätteäcklig liten tikvalp som bara ville vara nära mig hela tiden. I tre dagar hade jag fullt upp med att bara flytta på mig för att den lilla råttan skulle låta mig ligga ifred. Var jag i soffan, så stod valpen nedanför och körde huvudet fram och tillbaka på golvet framför, för att visa hur liten och söt hon var. Fnys! Söt – nää, fy bubblan, lämna tillbaka henne genast, tyckte jag. Här bor redan en hund, och det är jag, och bara jag. Hon försökte till och med äta mitt tuggben – men där gick gränsen. Ett stort VOOOOFFFFF! så var det fixat. Mycket kan jag stå ut med, som att hon sover hos matte och tuggar på mina leksaker, men mitt tuggben ska hon ge hundan i, det är ett som är säkert! Fast sen hände något – såå hemsk var hon ju inte i själva verket, lilla Ruffa, som valpen heter. Sakta började jag omvärdera första intrycket – det här var ju kul! Vi började leka lite ”försiktigt” (alla som har sett oss briarder leka vet att ”försiktigt” har en alldeles speciell innebörd i sammanhanget – brötigare hundar finns nog inte!)
En dag hade
det regnat rejält när vi skulle ut på morgonrundan. Matte var lite stressad,
så det skulle bara bli en kortis först, för vi skulle ut i skogen och träna
med de andra. Jag undviker gärna vattenpölar när vi är ute, annars har jag
inget emot lite regn. Men Ruffa däremot, hon älskar vattenpölar, och visste
jag inte bättre så skulle jag gissa att hon var en förklädd gräsand. (Hon
betar nämligen gräs hela tiden också.) Denna morgon var det full fart i
skogen som vanligt, och rätt som det var så försvann Ruffa. Jag måste ju
springa efter för att hålla ordning på den där krabaten, och jag hittade
henne klafsande fram och tillbaka i ett svart gyttjedike, överlycklig. Ser
rätt kul ut, tänkte jag och doppade försiktigt ena tassen i geggan. Därifrån
var inte steget långt ner i leran… Hit! vrålade matte långt borta på stigen, men då gjorde jag redan Ruffa sällskap i dyngan, och svartare briarder har förmodligen inte skådats någonstans förut. För egen del har jag inte haft så roligt sedan vi var på Briardspecialen i Kinna, när Smilla (min syster) och jag badade i ett lerdike efter bedömningarna. Matte tyckte inte att det gjorde så mycket, jag hade ju ändå åkt ut med en 2:a i juniorklass för att pälsen var för urvattnad i färgen. Hon ändrade dock raskt uppfattning när Gun (min uppfödare) vid vår återkomst från gyttjebadet meddelade att vi skulle in i uppfödargrupp! Fram med badlakan, tjogtals, lånade från alla håll, och in med fyra briarder, två svarta och så oss två fawnskitiga – och fick kritiken: Mycket djup och bra fawnfärg! Gissa om matte och Lena (Smillas matte) skrattade gott – tänk vad ett gyttjebad kan göra för pälsen!
Det var nog det Ruffa var ute
efter, en lerinpackning, de är ju lite fåfänga, tjejerna… Numera är vi bästa
kompisar, och vi leker och har jättekul varje dag. Hon är full av upptåg,
och jag hänger gärna på. För tillfället håller matte på att träna med
inkallning med hjälp av lina i skogen, och det är en riktig rysare. Den där
linan är ju överallt, både runt benen på mig och runt mattes. Det är ett
utmärkt sätt för människor att träna upp balans och simultanförmåga, säger
matte, för man måste hela tiden kolla var man sätter fötterna samtidigt som
man ska hålla reda på var två kringflygande hundar håller hus. Men allt är
inte bara lek och stoj, det blir en del ändamålsenligt gjort också, såsom
näsarbete. Detta består i att matte lägger
spår åt både Ruffa och mig, vi tränar uppletande, och så gör vi lite
”hittaövningar”. Så det finns ingen anledning att klaga egentligen.
Vi tränar mest ihop med mattes
kompis som har två tikar av rasen hovawart; Akita och Olga. Jag gillar Olga
bäst, för hon är så rolig. Jag har aldrig sett någon springa så många varv
på appellplanen med sin boll, helt överlycklig, fast hon vet inte riktigt
varför… Hon är bara sådär glad i största allmänhet, en jättekul tjej. Men
hon förstår inte – trots att jag verkligen lägger ner jättemycket energi på
att visa henne – att det faktiskt är jag som bestämmer när vi leker. Hon är
helt omöjlig att få fatt i - hon bara ålar sig ur mitt grepp när jag lägger
ner henne, så våra mattar kallar henne skämtsamt för ”Ålga”.
Ruffa börjar också snappa det där med spår nu, men det får hon själv berätta om framöver.. Själv ska jag ta det rätt lugnt i år, vi ska ägna oss åt skogsarbete, för det är det jag gillar bäst. Sen får vi se om det blir något tävlande i år… Oni
|
Akita
är också OK, men hon vill absolut inte leka med mig. Det blir mycket fika
också, det är nödvändigt säger dom – en dag hade dom inte med sig kaffe, och
det blev helt konstigt tomt efter träningspasset. Man måste hålla
kaffehanden igång, annars blir den stel och konstig, säger dom. Så numera är
dom väldigt noga med att FIKAT SKA MED.